Färna Herrgård byggdes 1776 av Jacob Ramsell. Sitt nuvarande utseende fick Herrgården 1857 på Greve Carl Johan von Hermanssons tid.

Mycket har hänt sedan dess. De vackra matsalarna finns kvar och har kompletterats med bar, reception samt en härlig vinterträdgård med
lounge att bara vara i.

Historien om Färna

Färna har varit befolkat sedan 1500-talet. Det äldsta belägget för ortnamnet är från 1467 (Fegernæ). Som järnbruk kan man med säkerhet följa Färna tillbaka till 1607. Då fanns här en hammare med två härdar. Anläggningen var ursprungligen ett kronobruk, men förlänades 1617 av Gustaf II Adolf till en Halfvar Olsson. Brukets egentliga grundläggare var dock den kraftfulla företagarkvinnan Edla Widiksdotter, änka efter kamrer Abrahamsson. Under hennes ledning utvidgades bruksrörelsen 1632–40 och 1641 privilegierades bruket till 1.200 skeppund stångjärnssmide.

Ett årtionde senare var bruket i Abraham Mommas ägo och Abraham och hans bror Jakob utvecklade bruksdriften rejält. En tredje stångjärnshammare tillkom, en ankarsmedja anlades 1678 och en hammare för tillverkning av smidd takplåt tillkom 1685. Abraham var även i Kronans tjänst och han startade flera bergverk, som Kengis i Norrbotten och Svappavaara i Lappland. För denna insats blev han adlad Reenstierna. Han lånade även ut stora penningsummor till Svenska Kronan och införde salt under engelska-nederländska sjökriget. Abraham blev emellertid tvungen att sätta Färna i pant till affärsmannen Claes Wilkens, vars ättlingar och släkt drev bruket under åren 1692–1789.

År 1737 omnämns Färna som stålbruk med brännugn och plåthammare samt tre stångjärnshammare. 1742 blev den unge och duktige Jacob Ramsell bokhållare och förvaltare vid Färna Bruk. Jacob, som växt upp under knappa förhållanden men på egen hand studerat bergsbruk, kom att genomdriva en rad moderniseringar av driften. 

Hindrich Wilkens och hans ett år äldre syster Eva Margareta Wilkens, som båda var ogifta, ägde bruket under denna tid. Jacob inledde senare en romans med Eva Margareta, något som hennes broder inte ansåg lämpligt. Till sist fick dock denne ge med sig och Jacob och Eva Margareta gifte sig.

Efter Hindrich Wilkens död 1767 blev Jacob Ramsell ensam ägare till Färna. Han utvidgade Färna bruk betydligt genom köp av andra egendomar, bl.a. Bockhammar och Trummelsberg. Paret Ramsell förblev barnlösa och år 1789 stiftade de Färna och Bockhammars fideikommiss då de ville ha tillgång till skog för kolning. Fideikommisset var det största i Sverige till ytan vid den tiden.

Jacob Ramsell var känd som en mycket skicklig och framgångsrik affärsman vilket han sedan prisades för då han blev riddare av Wasaorden. Finnbo och Björnhyttan producerade tillsammans 6 2/5 mill. kg tackjärn per år. Tackjärnet bearbetas sedan vidare vid Bockhammars, Kedjebo och Virsbos lancashiresmedjor till smältstycken. Dessa skickades sedan till Färna bruks valsverk för utvalsning till stångjärn.

Färna och Bockhammars fideikommiss

I början av 1800-talet övergick ägandet genom arv till Jacob Dahlsson Ramsells syster Carolina som var gift med greve
Carl Johan von Hermansson från Moholm i Västergötland. Von Hemansson, som var medlem av ståndsriksdagen,
moderniserade bruket genom att införa lancashiresmide i Färna. Han lät dock den gamla smidesätten vara kvar vid
övriga bruk. Efter von Hermanssons död övergick ägandet till sonen Carl Fredrik von Hermansson. I början av 1880-talet utgjordes Färna bruk av omkring 45 000 hektar. Till fideikommisset hörde då även Bockhammar, Trummelsberg, Finnbo och
Björnhyttan med masugn. Carl Fredrik von Hermansson köpte också Virsbo bruk och till ”Fernaverken” hörde även gruvor och andelar i gruvor såsom Risbergs- och Kolningsbergsfälten i Norberg, delar av Nybergs-, Gräsbergs- och Grängesbergsgruvorna i Dalarna samt de berömda manganhaltiga gruvorna vid Schisshyttan.

Fideikommisset och järnbruket avvecklas

På 1890-talet började det stora brukskomplexet sakta men säkert att styckas upp genom att Björnhytte bruk och Virsbo bruk såldes. Vid 1900-talets början hade den sammanlagda arealen sjunkit till 22.677 hektar. Efter Carl Fredrik von Hermanssons död 1906 ärvdes Färna av hans äldsta dotter Eva, gift med bergsingenjören greve Samuel af Ugglas. Det hade vid det här laget blivit allt svårare att tidsenligt sköta bruket (som saknade goda kommunikationer).
Därför avvecklades fideikommisset 1907 och de olika egendomarna såldes.

Järntillverkningen var vid den tidpunkten redan i huvudsak koncentrerad vid Färna där en lancashiresmedja med 8 härdar fanns, liksom medium- och finvalsverk. Den årliga tillverkningen var 1906 omkring 5.000 ton vals- och finjärn. Den var av hög kvalitet och mycket eftersökt. Tackjärnet fick man från Trummelsbergs och Finnbos masugnar, vilka tillsammans hade en medeltillverkning av omkring 6.500 ton per år. Både Trummelsberg och Finnbo lades ned 1907.

 

År 1907 köptes Färna bruk av Baron Johan Nordenfalk. Under Nordenfalks tid på Färna upplevde bygden en blomstringstid fram till den stora depressionen i slutet av 20-talet. Nordenfalk överlät då Färna bruk till Ramnäs bruk som han ägde aktier i. 1930 lades verksamheten ned vid Färna och av de gamla produktionsanläggningarna finns idag inte mer än grundmurarna kvar.

1934 köptes anläggningarna av Domänverket, sedermera Assi Domän. Periodvis stod det tomt men under krigsåren var Färna läger för norska polititrupper. På ängen norr om ladugården fanns en barackby för ca 1200 unga män. Vid krigets slut sändes de till Finnmark i Nord-Norge för att fylla tomrummet efter att Tyskland lämnat Norge. Efter kriget kom det under några år judiska kvinnliga flyktningar till Färna i avvaktan på att de skulle återvända till sina hemländer.

Sedan 1994 är herrgården återigen privatägd, nu av Wenche och Gerald Engström. En ny tid inträdde och idag är Färna en ansedd hotell- och konferensanläggning med ett modernt spa.